Det tog mig lång tid att förstå vad som ens menades första gången jag såg den meningen. Personlig men inte privat. Fanns det ens en skillnad? Var det inte synonymer?
Efter elva år som ambivalent (miss)brukare av sociala medier och bloggar har jag till slut förstått skillnaden mellan privat och personligt.
Det krävdes ett äktenskap, nu inne på sitt nionde år, och närapå halvdussinet barn. Sedan så trillade polletten ner även hos mig. Mycket av hänsyn till min älskade kärnfamilj har jag beslutat att låta ett drygt decennium vara nog.
Mitt liv som offentlig person började oplanerat med den skoningslöst självutlämnande bloggen ”En sökares hjärta” år 2006. Då var jag en ung, vilsen, fattig, ensam, rotlös, olycklig och hudlös 23-åring som desperat sökte efter mål och mening med livet.
Jag skrev ur ett existentiellt raseri och en lika djup sorg över ett liv som jag tvingades leva utan manual eller vägledning. Utan vare sig en tanke på eller föreställning om att någon annan än jag skulle vara intresserad av mina rader.
Jag hade råd att vara generös med mig själv. Tankar och dagar som passerade. Inte så nu längre. Numera kan jag, till min egen lika stora som konstanta förvåning, inte längre gå utanför dörren utan att bli igenkänd och tilltalad av människor jag aldrig har mött i levande livet förut. Den flod av ord jag har låtit flöda ur mig har exponerat mig för världen på ett irreversibelt vis.
Inte är jag heller ensam längre. Som mor och maka är jag oundvikligen omöjlig att separera från min äkta hälft och våra barn. Jag vill att de ska känna sig trygga med hur jag för mig i det offentliga. Säkra på att det som är vårt inre liv inte lämnas ut till okända och obehöriga.
Personlig men inte privat. För kärleks skull.
Inget helgon direkt 