Jag har ägnat de senaste dagarna åt att dra ner på nyhetsflödet på min front. Läst mindre och skrivit just ingenting om det galopperande vansinnet i Sverige.
Mord, hedersvåld, våldsbejakande islam, folkmördare med skyddad identitet, våldtäktsrekord både i antalet begångna övergrepp och nedläggningar av polisanmälningar, inkompetenta politiker, propagandaproducerande massmedier…
Nej, det tar verkligen inte slut. Jag har gått från konstant ilska via raljant sorg till häpen uppgivenhet och slutligen sammanbiten beslutsamhet under mina levnadsår när jag har betraktat den flathet med vilken Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet hanterar islamiseringen och folkvandringen till deras hemländer.
Har ni ingen självbevarelsedrift? I varje annat fall där jag har varit engagerad för ett folks rätt till självständighet och egna nationsgränser har det alltid varit i samklang med dess invånares egen kamp för överlevnad.
Palestina (på den tiden jag köpte det israelhatande narrativet), Tibet, Kurdistan… i samtliga fall, utom i Sverige. Endast här blir man av de bredare folklagren bemött som ett monster som äter spädbarn till frukost när man föreslår att en liten smula omsorg om de egna, av respekt för de som har gått före och omsorg om de som kommer efter, kanske vore någonting att ägna sig.
Om svenskarna hade ett totemdjur vore det dronten. Se där vad 200 obrutna år av lugn och ro kan göra med ett folk. Fredsskadade är bara förnamnet.
Men det går fort nu. Ett scenario liknande Libanon ligger inte mer än något tiotal år fram i tiden om ingenting förändras i grunden. Såväl i folkkynnet som i politiken.
Den stora ironin? Att ett av de minsta minoriteterna i världen, det svenska folket med omkring tio miljoner individer, snart tycks vara utraderade från kartan i sin iver att göra de inströmmande globala majoritetsfolken från Afrika och Mellanöstern till lags. Allt i någon skruvad föreställning om att de skyddar utsatta minoriteter.
När verkligheten överträffar dikten.
Inget helgon direkt 